Den första kyrkoordningen för s.k.”jordgummor” kom redan år 1571. De fick rätt att förrätta nöddop, men skulle också rapportera alla nyfödda. Collegium Medicum (föregångaren till Socialstyrelsen) bildades år 1663 och skulle kontrollera jordgummorna.
Barnmorskornas kunskaper hade före detta förmedlats i muntlig tradition. Jordemödrarna i Stockholm hade ett skrå, som fungerade fram till 1819.
År 1686 utfärdades en förordning om utbildningen. Jordemoderns utbildning bestod i att gå i lära hos en jordemor i fyra år och att klara en svår förlossning ansågs som lärlingens gesällprov. Enligt skråets förordning skulle de också en gång per år närvara vid en obduktion av en kvinnokropp för att få kunskap om kvinnans anatomi. En skråmedlem skulle avlägga ed inför Collegium Medicum .
Det första barnmorskereglementet som gällde för hela landet antogs 1777. Där förbjöds andra än ”edsvurna och privilegierade (legitimerade) jordegummor” att brukas som förlossningshjälp. Förbudet upphävdes två år senare efter protester från bondeståndet.
Enligt ett kungligt cirkulär 1812 skulle varje församling, eller flera församlingar tillsammans, förmås att skaffa en examinerad barnmorska.
1819 års reglemente innebar att jordemorskrået upphörde. Ett nytt barnmorskereglemente antogs och där återinfördes regeln att bara utbildade jordgummor fick sköta förlossningar. Men särskilt på landsbygden var det vanligt att de var outbildade. Och ”fortfarande vid sekelskiftet utfördes en fjärdedel av alla förlossningar av outbildade hjälperskor”.
Genom 1856 års "barnmorskereglemente" krävdes att en jordemor/barnmorska även skulle lära sig vården av späda barn. Barnmorskeutbildning fanns nu i Stockholm, Göteborg samt Lund och varade två terminer. Efter godkänt avgångsförhör kunde de gå en kurs i "den instrumentala förlossningskonsten. En barnmorska var oftast inte knuten till ett sjukhus utan kallades till de hem där en kvinna skulle föda. I 1856 års reglemente stod det: Vid denna tid kallades ett "examineradt qvinligt förlossningsbiträde" allmänt för barnmorska. Utbildningen ska vara nio månader samt ytterligare tre månader för att avlägga instrumentexamen.
På 1870-talet sades att det blev bäst barnmorskor av "qvinnor födda och uppfödda på landet, med enkla lefnadssvanor och rena seder, samt begåvade med det praktiska förstånd, som i så hög grad utmärker den svenska allmogen". Barnmorskan titulerades länge fru, även då hon var ogift. Man ansåg att barnmorskan skulle veta hur det kändes att bära och föda barn. Långt in på 1800-talet kunde inte en "orörd" kvinna bli barnmorska.
De ville införa sedlighetskrav för inträde till utbildningen. Det tillsammans med ändrad social rekrytering var led i förbundets strävan att höja yrkeskårens status.
Barnmorskeförbundet stred för ett utbildningen skulle förlängas och fick igenom sitt krav på två-årig utbildning år 1921. Läkarna motsatte sig länge att barnmorskeutbildningen förlängdes. Sedan år 1951 krävs sjuksköterske-utbildning för att bli barnmorska.
Fakta: Wikipedia, Svenska Barnmorskeförbundet. Bilder: Wikipedia, Svenska barnmorskeförbundet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar